Jag vaggar i en hängmatta. Hönsen, tuppen och kycklingarna går runt knuten och kacklar. Vi vaknade i natt, vi nyanlända. Vid fyra började alla kyrkklockorna ringa, dags att gå till kyrkan för den tidiga gudstjänsten, varje onsdag morgon. Jag ligger ett tag och tänker på kvällens middag, fisk i kokossås.
Det blir inte så mycket mer. Paradis eller bortslösad dag?
Early morning light / The confusions / A permanent marker
Tonga är en monarki. All makt och allt ägande utgår från kungen. Kungen har runt sig ett 20-tal adelsfamiljer. Det finns ett parlament, dit väljer regionerna sina representanter, men kungen kan alltid lägga veto. Kungen, och adelsfamiljerna, har högre samhällsstatus än alla andra. Bland ofrälse finns också olika statusnivåer. Om du träffar någon med högre status än du får du inte prata först, och om den med högre status har kommit med ett förslag får du inte säga emot. Om dom frågar dig något får du inte svara nej.
Det leder till en del problem. Några är av rent personlig art. Du kommer inte dit du ska för bussen går inte alls till stranden och portot räcker inte alls för att få vykortet till Sverige. Andra är något större. Samhällsresurserna förslösas på adelsmäns nycker för ingen har förmåga att säga ifrån. Några bor i lyx och överflöd och de flesta kämpar för att få mat på bordet. Efter bara en halv dag på Tonga är jag redo att driva igenom en revolution, för så här ska det väl inte behöva vara?
Yes, no, maybe / Gideon Conn / New bop sounds
Bussen går klockan två. Flyget går imorgon, mot Tonga. Jag har packat, lämnar en hög med saker till damen som städat lägenheten, som sopat bort hundratalet förgiftade kackerlackor. "Det är färre nu" log jag till henne i trappen, "vi är på väg att vinna." Hon skrattar, vet att kackerlackorna alltid är dom som vinner i slutändan. Jag skakar väskan, alla kläder skakas, vänds ut och in, skakas igen, innan jag packar ner dom.
Taxin till bussen, jag och föraren pratar om regeringen, militären och valet. Han berättar att han kör många militärer i sin taxi, han har inget emot dom men dom är alldeles för snälla mot fiji-fijianerna. Han själv, indisk fijian, och hans släkt vet minsann vad det betyder att jobba hårt. Men så är det inte med alla i det här landet.
Jag säger emot, har lärt mig några bra argument som brukar fungera för att få tyst på klagomålen. Resan är kort fågelvägen, men eftersom stora delar av vägarna i centrum är enkelriktade tar den ändå lång tid. Vi hinner prata så pass länge att vi kan enas i något slags "alla kan inte dras över samma kam"-slutsats och han hjälper mig med väskan ända fram till bussens lastutrymme. Han visar sig känna den fiji-fijianska mannen som sköter bagagelastningen, hälsar glatt och varmt på honom, dom pratar ett tag.
"Kan jag lämna väskan här på min plats om jag går och köper lite frukt?" Damen på raden bakom skakar på huvudet, men föreslår att jag ställer väskan bredvid henne, så vaktar hon den. Jag hittar bananer, en påse apelsiner - dyra för det är inte säsong nu, ett par kladdiga bullar. Tillbaks på bussen har damen ställt tillbaks min påse på platsen jag hade tänkt sitta på, hon sitter själv bredvid och hennes ressällskap sitter och vaktar deras väskor på raden bakom. Jag tackar, tänker att det var inte bara snällt utan dessutom företagsamt av henne, och bjuder på apelsiner. Dom är lärare, ska på besök på sjukhuset i Nadi och har lyxat till det med platser på expressbussen, som bara tar 6 timmar.
Det är ljust ute den här gången, när vi åker längs sydkusten. Palmer, lyxhotell, små skjul och bondgårdar. En liten bit bort ett vattendrag där man i förrgår hittade en bil med två döda passagerare i, som varit borta i en månad, där tidningarna varje dag haft någon liten eller stor notis om det mystiska försvinnandet. Kvinnan i bilen var anställd av mannen, hon körde och mannen satt bredvid. Alla lutar sig mot fönstret, försöker spana ut från bron, ner i bäcken där en boende intill hittade bilen när fiskedraget fastnade i den.
Ensam lång väg hem / Kent / En plats i solen
Jag vaknar av körsång. Det ligger en kyrka på vardera sida om hotellet, båda kör musiken elförstärkt. Men det är marknaden som lockar mig utomhus, en kombination av loppis och hantverksmarknad, på gathörnet mittemot Holiday Inn. Det börjar regna, och alla får snabbt plocka in sina varor under plastskynken. Jag köper fudge, några vykort. Äntligen hittar jag fina vykort. Vardagsbilder, sånt jag också sett. En familj i en båt på en flod. En lerig rugbymatch. En kvinna med blommor i håret som broderar. Det visar sig vara en pastor i en kyrka som tar bilderna, som trycks upp och säljs för att samla pengar till programmen som hjälper hemlösa och fattiga.
Det finns väldigt många hemlösa här. Hela byar som vräkts av markägarna, en gammal fejd mellan fiji-fijianerna och indo-fijianerna som blommat ut under 2000-talet. När regeringen märkte att de indiska familjer som i hundratals år odlat sockerrör inte längre odlade sockerrör, eftersom dom inte fått sina arrenden förnyade, och sockerrörsproduktionen sjönk så mycket att hela landet höll på att gå i konkurs, då agerade man. En ny lag kräver nu att all mark som kan odlas ska odlas. Om man inte odlar den kan staten ta över och tvångsarrendera ut den till någon intresserad. Men alla har fortfarande inte fått igen sin gamla mark, eller fått någon ny. Nu bor dom i kåkstäder i utkanten av Lautoka, Nadi och här i Suva.
Sympathetic vibrations / The paper raincoat / The paper raincoat
Jag shoppar tyg. Vackra mönster, starka färger. Lägger i ett kuvert och postar hem. "Slicka inte på frimärkena" varnar postkassören. Han säger att det kan finnas parasiter på dom, som kan vara farliga. Mitt skeptiska hjärta skrattar åt dumheten, vilken härlig myt, men samtidigt minns jag inslaget jag såg i Australien, om mannen som ätit frukt med parasiter på och som höll på att dö innan man kom på vad det var han hade. "Okej" säger jag och lånar kassörens blöta svamp för att fukta frimärkena. Frimärkslim är hur som helst inte så gott.
På University of the South Pacific är det dansföreställning. Men dancing. Jag har köpt biljett och tar taxi till skolan. Utanför aulan övar man fortfarande.
Paradise / Mr Grin / Grand entrance
Men efter någon vecka läser jag mellan raderna och efter någon vecka till ler jag cyniskt åt formuleringarna om regeringens nya policy eller plan. Och hela tiden gnager tanken på om alla läsare och tittare är lika skeptiska som jag, eller om dom kanske tar in allt, ofiltrerat och okritiskt. Så jag börjar fråga.
"Nä, politikerna har inte koll på läget." Föreståndaren för ett av Suvas många hjälpcenter är glasklar. Hon är anställd av en lokal katolsk församling för att stötta gamla och hemlösa, ofta är många både och. Kyrkan äger två hus där dom gamla får bo, där en anställd husmor lagar mat och fixar tvätt och hygien. Hon berättar att regeringen inte alls har lyckats göra situationen bättre för de som har det svårast, och att alla känner människor som har det svårt. Antingen vet man om hur det är tack vare sin församling, eller så har man en släkting som hamnat på bar backe. Jag får lite mer hopp om framtiden när jag hör det, inte för att folk har det svårt men för att alla vet om att folk har det svårt.
I Thurston gardens går jag på historiska museet och tittar på kanoter och bilder på ceremonier och statyer från förr. Utanför håller Fiji fashion week uttagningar av visningsmodeller. Kulturkrocken är total.
Applause / Lady Gaga / ArtPop
Jag bär hem en extra stor sprejburk med extra starkt insektsmedel. Mortein, innehåller permetrin och alletrin, syntetiska gifter som har ihjäl i stort sett allt. Jag sprejar lite försiktigt. Golvet, runt sängen, runt kylen. Kackerlackorna är många och verkar bara roade av giftet. Jag sprejar mer.
Jag är i storstaden Suva, huvudstad i Fiji med 100 000 invånare. Jag går på bio, köper m&m´s, skaffar ett telefonkort så jag kan ringa från telefonautomaterna vid postkontoret.
Jag går runt på de fyra stora gatorna, ser på folk, låter bli att bli påkörd, blir regnad på. I Suva regnar det. Det är det staden är omtalad för. Nederbörd. Jag härmas, regnar gift över krypen. När dom ligger på rygg och sprattlar låter jag det bli uppehåll. Jag varnar städerskan, tvätta händerna noga för jag har sprejat alla ytor med gift. Jag tror hon uppskattar det men jag tror också att hon skrattar åt mig, diskret.
Lunch på kineskrogen, biff med svarta bönor-sås. Den godaste isten jag druckit på flera år. En kacklerlacka springer mellan borden. Jag går hem och låter giftregnet börja igen.
This city´s got no boulevards / Fibes, Oh fibes / Still Fresh
17 juli
Jag står framåtböjd över avloppsgallret och kräks. Vid bagagesnurran några tiotal meter bort står den tyska familjen och glor. "Are you ok?" frågar flygplatsteknikern oroat. "Jorå, mycket bättre nu" ler jag bistert.
Jag vet att det är frukosten, jag har mått illa ända sedan dess och jag misstänker jordnötssmöret. Det är i alla fall skönt att slippa sitta på det lilla guppande propellerplanet som tog mig från Taveuni tillbaks till huvudön Viti Levu.
När vi åker över Somosomosundet från Dolphin bay till Taveuni är vågorna för stora för att jag ska ha tid att må illa. Jag byter kläder när vi kommer i land, sätter mig fram i bilen och stannar för den obligatoriska titten på datumlinjen.
Det regnar på mig. Tänker att det kanske är ena änden på regnbågen som letar något att fästa sig vid. Tänker att jag borde gå in under taket. Tänker att jag väl inte dör av lite vatten, men att jag nog kommer att dö om jag måste röra på mig. Tänker att det är väl ändå himla bra att jag klarat mig i över två och en halv månad utan att bli magsjuk. Tänker att jag gärna hade klarat mig fyra månader.
Emotion sickness / Silverchair / Neon ballroom
Jag laddar för en vecka på fastlandet. Med hjälp av sonen till Dolphin bays grand master (trädgårdsmästare, kavablandare, eldgropsgrävare, lufttankspåfyllare, gårdskrattare, lekledare) får jag öva på "tack men nej tack"-fraser. Jag förklarar att jag vill säga Fuck you, men trevligare. Vad skulle du säga, frågar jag sonen. Fuck you, svarar han, utan att röra en min. Ok, om du skulle var lite mer artig? Så jag lär mig Nej tack, jag har inga pengar och värstingen ursäkta kan du hämta polisen. Lektionen tar en halvtimme, sen får jag hemläxa. Innan jag åker imorgon ska jag testas. Jag läser mina anteckningar, auna kohta mai na ofissa står det, hämta polisen (officer). Vaka i-janga taka. Senga vinaka. Senga nesendi. Eh vaj na internet? Jag vandrar på stranden och övar, övar, övar.
Förutom några fraser har jag också gått i vävskola. Med minnet från Tahiti och våra tallrikar där är den lilla korgen rimligt svår. Jag drar för lite och för löst, så min lärare rycker in och fixar till handtaget. Jag tar korgen med mig när jag går till stranden, till hängmattan eller till matsalen. En sarong, snorkel och mask och en bok passar perfekt i den.
Language lab / Saint Etienne / Finisterre
Jag läser ut mina Rolling stone. Listan växer på band jag måste kolla upp när jag kommer hem igen. You am I, Knux, Jake Bugg, The pastels, Junip, The national... Min israeliska granne lånar ut sin iphone, jag lyssnar på Macklemore och Thrift shop. Att jag missat den?
"Den här är svensk" säger jag och trycker på en av hans låtar. "Den här med." Han blir irriterad, vadå - det där kan väl inte vara svenska låtar? Jag trycker fram den ena efter den andra, mest får jag kämpa för att lyckas övertyga om att Robyn är från Sverige.
Jag ger upp nationalchauvinismen och ger mig ut på äventyr. Målet är att ta bilder genom hål. Vad finns på andra sidan? Rena djungeln, tydligen.
Holes / Passenger / All the little lights
"Då kan du ta på dig masken och hoppa i." Instruktionen kommer från dykmästaren. Jag sitter i en liten metallbåt mitt i Somosomosundet och förväntas slänga mig över kanten. Nåväl, vad har jag att förlora. Om strömmen tar mig landar jag så småningom antingen på huvudön eller i Kina.
Jag snorklar över korallen som kallas Fish factory. Den gör skäl för namnet. Här finns flera stora stim med fiskar, jag ser en haj nere på botten. Korallerna är färggranna, strömmen förser dom med friskt vatten och dom växer och växer. Jag snorklar runt runt, letar mig fram längs branterna, noga med att hålla mig på rätt sida om dom grunda delarna, för hamnar jag på fel sida kan inte båten komma och hämta mig utan måste åka runt hela korallen. Tillbaks till fiskstimmen, dom har fattat att jag inte är farlig och kommer fram och tittar på mig. Dom bruna är minst rädda, simmar ända fram och vrider sig åt ena och andra hållet.
Det är vinter här. Blommorna är på upphällningen, men några tappra stackare finns kvar. Dom faller en i taget från klasen ner på marken. Bina letar efter sista lilla måttet att ta med hem till boet, jag stör dom men dom slösar ingen energi på att säga ifrån.
Driftwood / Travis / The man who
Andrew McCarthy har haft en lång karriär som skådespelare, Pretty in pink, St Elmos fire, Weekend at Bernies satte igång karriären, men han spelar fortfarande in både filmer och TV-serier. Han spelade tex skyltdocksmakare i roliga Mannequin. Nuförtiden är han även regissör och kanske viktigast i detta sammanhang, reseförfattare. Självbiografin, som jag lyssnar på som ljudbok inläst av honom själv, är inte bara rolig. Den är en liten lektion i att skriva resereportage, samtidigt som den på ett hjärtskärande sätt berättar episoder ur hans liv, som gjort att han nu, i vuxen ålder, kanske inte bara inte är där han vill vara, utan dessutom saknar han kanske möjlighet att komma dit han vill.
Jag lyssnar på ett kapitel, sen blir det en promenad längs stranden. Det regnar över Taveuni på andra sidan sundet.
Nothing´s gonna stop us now / Starship / No protection
Consider me gone / Sting / Dream of the blue turtles
Murder on my mind / The Hellacopters / Rock & roll is dead
Shipwrecked / Hammock / Raising your voice trying to stop an echo
"Ingen ska stå över lagen." Paul som jobbar i en av Suvas finare butiker, tydligt inriktad på en kundkrets av turister och diplomater, har funderat en hel del på vad han önskar att nästa års fria val ska leda till. Trots, eller kanske tack vare, att han själv kommer från en militärfamilj vill Paul framförallt att nuvarande premiärministern och militärledaren Bainimarama ska få stå till svars inför rätta. "Människor dog i kuppen, förlorade liv måste tas på allvar" säger han bistert.
Fiji är en militärdiktatur. Jag var väldigt osäker på om jag skulle åka hit. Vill man verkligen ge sina pengar till militärer? Men nu är jag här. Och i något slags försök att stilla mitt dåliga samvete pratar jag med alla jag träffar om situationen i landet. Vad tycker dom, vad vill dom, hur fungerar det, hur blir det med valet? Det vanligaste svaret är "Militären är bättre än politikerna." Länge tycker jag att dom säger "det är rätt bra" men sen inser jag att vad dom egentligen säger är "politikerna var skitdåliga."
Army of dreamers / Broder Daniel / Cruel town
Nu lämnar jag fiskarna och hajen på Lawaki beach. Säsongen för passionsfrukt är över, men vattenmeloner finns i överflöd. Jag skriver brev till en kompis, postar på postkontoret i Navua. Båtresan in igen från Beqa är enklare, och torrare, jag får plats i bungalowägarens stora båt, han har ärenden i Suva och jag får skjuts i hans 4x4 till mitt lilla Novotel-hotell som är nästa stopp på vägen mot Taveuni.
Jag pratar med honom om hans pappa, som lärde honom navigera sundet, vi pratar om miljön, om framtiden för byarna längs kusten, om polisen på Fiji och om hans tid i Schweiz. Han berättar om när hans kompisar från tiden som FN-soldat i Palestina skulle köra och hälsa på honom. Dom kom från Tyskland och missade avfarten från motorvägen. När vägskyltarna började var skrivna på italienska hade dom stannat och ringt honom. Han kan inte hålla sig från skratt när han berättar, fast det var över 10 år sen.
When you were young / Del Amitri / Hatful of rain
Sunday sunday / Blur / Modern life is rubbish
Efter lunch är det lågvatten och jag tar med mig två tjejer från grannbyn på en långpromenad. Här, där stränderna rundar ön som fraktaler, blir ögat lurat av avståndet. Nu är det ändå inga långa sträckor, ön är bara 3x3 km, men här är det båten som gäller som transportmedel. Så när vi tre kommer gående blir det stor uppståndelse i alla byar vi passerar. "Hon är svensk" "Vi ska gå till nästa hotell" "Ja, vi ska ta hand om henne", mina två guider får svara alla som undrar vilka vi är, vart vi ska och lova ta hand om mig, för inte kan en viting vara ute på egen hand!
Jag ler och vinkar till barnen, som piper av lycka och springer och gömmer sig bakom någon vuxen. Överallt ligger det sopor, slängda av byborna eller inspolade av havet, svårt att veta vilket.
Walk on the ocean / Toad the wet sprocket / Fear
Fear of drowning / British sea power / The decline of British sea power
Inlägg
Alla kommentarer
