There are so many things I can do

22 maj

Evelyn håller koll på mig. Hon kommer med sin mamma som ska väva mattor till marknaden, och Evelyn sätter sig med mig på verandan. Jag försöker underhålla henne, visar alla trick jag kan. Hon är både livrädd och nyfiken på samma gång, som bara en treåring kan vara.

Evelyn skrattar åt mig, när hennes mamma översätter när jag säger att jag vill lära mig göra mattor av pandanuspalmblad. Själv är jag fullkomligt övertygad om att jag skulle kunna lära mig väva mattor, för hur svårt kan det vara? Palmbladen (Nakie kallar man pandanusväxten här på ön) har torkats i uteköket innan dom rullats ihop och nu ska dom delas i två någorlunda lika breda remsor.

Hon gör det så snabbt att jag får ta nästan 30 bilder innan jag kan få en närbild där rörelsen är skarp. Kniven i ena handen, palmbladet i andra, måtta, snitta, släppa på backen, ta nästa. Okej, just det här momentet kommer jag nog inte lära mig innan jag åker på fredag. Men vävningen, det kan väl inte vara så svårt?

Det är inte svårt, det tar bara tid. Och priset för en matta, som damerna gör, är lågt med tanke på tiden det tar att göra den. Men tid här, och tid hemma i Sverige, är inte samma sak. Här är inte alternativet att gå till ett jobb med lön. Här är alternativet att sopa, att hämta frukt och grönt från den lilla åkern man röjt i djungeln, att tvätta eller något annat hushållsgöromål som behöver tas om hand. Och dom får du absolut inte betalt för. Så vill man ha pengar, för att kunna betala skolans uniformer, ta sig till fastlandet för att köpa något på marknaden eller hälsa på någon familjemedlem, så är det mattor, korgar och solfjädrar som gäller.
Tiden man lägger på att väva i kvinnoföreningen blir pengar till föreningen. Det har gjort att man kunnat bygga huset jag bor i, att man kunnat skicka två personer på utbildning för att lära sig använda en bärbar dator, att man snart kan köpa en solcell så att man kan ha ström i sitt hus.

Vid middagen pratar vi om kvinnoföreningen, om pengar, mål och metoder. Jag försöker entusiasmera tanterna att testa andra produkter än mattor, kanske sådana med lite större marginal. Till exempel växer det kakao, vilt, i djungeln. Barnen brukar plocka kakaobönorna och äta, råa och ojästa. Jag kan tänka mig att turister i Port Vila skulle vara mer intresserade av bönorna än av en matta, och råvaran är enklare och mindre tidskrävande att komma åt, tar mindre plats att förvara och transportera och borde kunna ge ett högre pris per arbetad timme. Ordförande Leiwia blir intresserad, men när jag berättar vad priset är för kakaobönor i Sverige tror hon mig inte.

C´mon people / Richard Ashcroft / Alone with everybody

Vi städar och vi skurar och vi fejar

21 maj

Tisdag är städdag. Alla som kan går då ut och plockar upp skräpet dom slängt runt byn tidigare i veckan. Jag försöker få det att gå ihop. Jag menar, varför inte bara slänga det i en soptunna på en gång, och göra något roligt på tisdagen? Visst, det finns en hel del naturligt skräp också, löv och grenar från alla djungelträden, frukter som trillat ner, getbajs och hönsfjädrar.
Jag är lite rädd för geten. Han är säkert jättesnäll, men han blänger så på mig när jag kommer gående på stigen. Det finns två getter i min ände av byn också, dom äter i skift. När den ena äter så vaktar den andra, bräker när någon kommer i närheten, och vice versa. Vi är vänner, inbillar jag mig. Men den här lilla rackaren?

Längst borta, i slutet av den här byn, ligger skolan. På fotbollsplanen, som lutar åt minst två håll, spelar ett tiotal killar något som skulle kunna vara fotboll men som inte liknar det jag sett på svenska lekplatser. Till exempel på står ingen i mål. Det verkar inte finnas lag, och alla gör mål så fort dom får chansen. Jubel utbryter och någon springer och hämtar bollen ur gräset innan allt börjar om igen. Mål och mål, jag tolkar dom två någorlunda upprätta stolparna som ett mål, men ju mer jag ser av spelet desto mer osäker blir jag. Dom har i alla fall kul, det är väldigt tydligt.

När vi plockat ihop skräpet läggs allt i högar lite här och var i byn och eldas upp. Röken ligger kvar när skolan är slut och pojkarna går hem.

Mamma är lik sin mamma / Siw Malmkvist /

Won't you walk down the main street

20 maj

Det var en missionär som bestämde att byn skulle få raka gator och tomter. Närmast havet går en gata, sedan två gator till parallellt närmare djungeln. I ena änden kyrkan, i andra änden brunnen.

Många hus, särskilt dom som tillhör familjerna som är mer välbeställda, har egna vattentankar där man samlar regnvattnet. Men många familjer måste gå varje dag till brunnen och hämta sitt vatten, i dunkar och hinkar. En gammal skottkärra gör stor nytta, den går i skytteltrafik förbi huset där jag bor. Jag sitter på verandan och undrar, och beundrar, livet i byn.

Det är en välorganiserad by. På söndag är det kyrkan, med söndagsskola, bibelstudier, gudstjänst och "eftersnack" innan man umgås med familjen och gräver upp maten ur jordugnen.

På måndag har man möten, hövdingmöten, äldremöten, gruppmöten, listan är lång.
Tisdag är det städdag, då städar man byn. Onsdag träffas man och väver, till marknaden som man åker till på torsdag, fredag och lördag. Sen är det söndag igen. Och när jag skriver man, menar jag kvinna. Männen sitter och dricker kava och det är ungefär det enda dom gör.

Jag sitter också. Men imorgon ska jag städa.

Clean town / Mando Diao / Hurricane bar

I'm choosing my confessions

19 maj

I byn finns kanske 40 hushåll. Det finns också tre olika kyrkor. "Vilken kyrka hör du till", tanterna vill veta vad jag tror. Vi har många olika kyrkor i Sverige, förklarar jag, men själv går jag inte till någon av dom. Jag ser (är det misstro? chock?) ett uttryck av förvåning sprida sig över deras ansikten. Inte gå till kyrkan?!
Jag får låna klänning för att passa in, för idag ska jag i alla fall gå till kyrkan med mina värdinnor. Min egna långa blommiga var inte riktigt nog proper.

Bakgrunden till klänningarna, Mother Hubbard-klänning eller Mumu-klänning eller island dress-klänning, är missionärernas förskräckelse över hur ni-Van kvinnorna gick utan kläder på överkroppen. Om man, som många missionärer hade, har växt upp i viktorianska England, är naken hud tydligen livsfarligt. Så istället för luftig bastkjol och bar överkropp bakades kvinnorna in i tält av tyg.

Dom kan i alla fall sjunga, församlingsborna. Flerstämmigt, starkt, engagerat. Den oväntat snygga pastorn (tror det är gitarren) tar sen till orda och talar ut om... något jag inte begriper. Ni-Van talar bislama (pidginengelska,) vid sidan av ögruppens 70-talet språk. Det ska finnas över 100 olika, men en del talas av så få att det är svårt att kalla det för språk. Man vill ju gärna ha någon annan att prata med, annars blir det väl mer en monolog än ett språk? Jag känner igen ett ord, här och där, det är lite som att prata engelska när det inte är ens modersmål och när man är packad. Nambawan - nummer ett, det bästa. Lukim yu - vi ses. Yu no mas lego stia blong trak taem yu draef - du får inte släppa taget om ratten/styrningen när du kör. (You no must let go steering belong during time you drive)

Losing my religion / R.E.M / Out of time

Gave beads and blankets for what was priceless

18 maj

Vanuatu. Land nummer två. Minibuss med öppna fönster över regnskogsbeklädda kullar till en liten fiberglasbåt. Vi lastar ombord min ryggsäck, ett par barn, någon gammal farbror och en hel del tanter. Alla vet vem jag är, att jag ska ut till Nguna för att bo i Nakie womens guest house. Båten lägger ut, startat färden över Undine bay. Det känns både helt livsfarligt och väldigt tryggt på samma gång.

Vanuatu har varit både franskt och engelskt. Här har slavskepp seglat runt och kidnappat öbor, i vissa fall hämtat öbor som andra öbor fångat och sålt. Hit kom missionärerna för att frälsa "de som levde i mörkret". Nu är landet ett skatteparadis, en omlastningplats för narkotika från Asien på väg till langarna i Australien och Nya Zeeland, ett resmål för all inclusive-turisterna från Australien, bara två flygtimmar bort.
Jag ska hälsa på i en by, Tikilas, och bo en vecka i kvinnoföreningens bungalow. Priset är svårslaget, 300 kr/dag för boende och alla måltider. När minibussen hämtar mig i huvudstaden på ön Efate är det redan kväll, solen är på väg ner och under båtresan över till Nguna hinner solen gå ner. En timme senare kliver vi iland på en kolsvart ö. Det hörs musik och en kvinna som presenterar sig som Leiwia har kommit ner till stranden för att lotsa mig till boendet. Jag hittar en krok på väggen att hänga upp min plastkasse med kex och nötter på och så fort myggspiralen är tänd kryper jag in under myggnätet och släcker ficklampan. Vanuatu har malariamygg, en del öar har tom resistenta malariaparasiter, så jag äter tabletter och håller tummarna. Det är alldeles för varmt och myggspiralen luktar starkt av hälsofarliga kemikalier.

Det kallades för blackbirding, kidnappningarna av öbor för transport till Australien och slavarbete på odlingar och farmer. Jag har läst om en svensk kapten som var inblandad, han gifte sig så småningom med en fijiansk kvinna och deras ättlingar finns fortfarande kvar i Fiji. Det var missionärerna som satte stopp för attackerna, lyckades till och med få hem några av dom som sålts. (I en del fall var det inte ens någon betalning inblandad, utan man använde slavskeppen som ett sätt att göra sig av med konkurrerande grupper i området.) Missionärerna försökte länge omvända byarna, mer eller (oftast) mindre framgångsrikt. Mutor var vanliga från missionärerna, men funkade inte så bra. Det dröjde till exempel innan man slutade begrava äldre bybor levande.

Next day / Glen Phillips / Mr Lemons

You said "You're better off just where you are"

17 maj

Man kan lita på norrmännen. Sista dagen i Australien vandrar jag över campusområdet på University of Queensland och trillar rakt in i ett 17e mai-firande. Norska flaggor, en och annan bunad, blonda lockar och öl.
Jag är på väg till den botaniska trädgården, som jag bara sett från flodfärjan, och som säkert inte är så imponerande mitt i vintern, men jag orkar inte med något annat än växter. Folk gör mig bara irriterad och besviken.

Man hurrar för Norge, jag hör ljudet från högtalaren när jag vandrar bland bambustammarna och känner att jag ler, glad över att ha sett mina grannar ha kul, så här på andra sidan jorden.
Jag känner att jag är långt, långt hemifrån. Min plan var att vara tre veckor i Australien, för att kunna anpassa mig till den här biten av jordklotet men fortfarande vara i ett civiliserat land. Men Australien är inte civiliserat. På ytan ser det normalt ut, dvs som hemma, och att alla pratar engelska är inget problem. Men under ytan är det inte riktigt min typ av land.

Djuren är läckra. Fåglarna, pungdjuren, fiskarna. Ursprungskulturen är spännande, rik och fantastisk. Men vad ska jag säga om folket som bor här? Jag inser att jag själv faller i fällan att bedöma en hel folkgrupp utifrån någras beteende. Till exempel funderar jag på om det är för att alla gener är kriminella, gammal fångkoloni och allt, om det är därför det är ett så knäppt land. Såklart att det inte är så. Såklart är det här en fråga om individer, deras val och beslut. Såklart kunde det vara annorlunda. Såklart har jag drabbats av kulturchock. Snart går flyget till Vanuatu. Kanske är det mer min typ av land.

Oslo / The wooden sky / If I don´t come home you´ll know I´m gone

Just take a look around you what do you see

16 maj

Jag vill inte vara i Australien längre. Det här är ett land som behöver ändra på sig, om jag ska kunna tycka om det. Det är för mig helt obegripligt, hur en nation som till stora delar är uppbyggd av invandring nu består av, i stort sett bara, rasister. (Ja, jag vet att jag överdriver, men det känns så)
Jag tycker inte att jag, som svensk, ska komma på några höga hästar. Vi har ju trots allt röstat in rasister i riksdagen. Men i Australien har jag sett saker som skulle orsaka förstasidor, inslag på nyheterna och debatter i riksdagen. Och ingen reagerar.

Det började redan i Airlie, med dykledaren på segelbåten som kläckte ur sig det ena osmakliga uttalandet efter det andra, om homosexuella, aboriginer och kvinnor. (Ja, dom är sexister med, i Australien)
Det fortsatte i Bundaberg, med grannbordet på Sizzlers som pratade om gästarbetare som om dom var djur, inte medmänniskor.
I Brisbane blev det riktigt otäckt. Jag gick förbi två kvinnor med huvudduk, och hamnade mitt i ett överfall, när kvinnorna blev påhoppade av ett gäng småtjejer, som betedde sig fullkomligt sinnessjukt. Men det mest sinnessjuka var att ingen annan som såg det hända gjorde något. Nu är jag ingen som bangar. Det slutade jag med i femman. Och kanske kände kvinnorna det, för rätt snart stod dom bakom mig, med dom galna småtjejerna på andra sidan om mig. Jag tänkte "Kommer du i närheten nitar jag dig" och jag tror det syntes på mig, för dom backade. Under hela förloppet har ingen annan kommit för att fråga vad som händer.

Jag tycker inte om Australien.

Killing yourself to live / Black Sabbath / Sabbath bloody sabbath

All animals are equal, but some animals are more equal than others.

15 maj

Jag vill ha en. Jag vill ta med den hem och sitta och titta på den hela tiden, utom ibland när vi båda sover. Fast också då kommer jag vakna, för att titta på den.

På Daisy Hills koalacenter tar dom hand om trafikskadade koalor, som efter rehabiliteringen inte kan släppas ut igen. Det kan tex bero på att dom blivit sterila av skadorna från olyckan eller av operationen, eller att dom inte längre förväntas klara sig på egen hand. Och till Daisy Hill kan man åka, för att se koalor som inte är kram- och keldjur, som på så många andra anläggningar i det här landet. På Daisy Hill finns ingen "betala så får du krama en koala"-tjänst, här bestämmer koalorna själva vad dom vill göra och när.

Och jag får titta på. Länge sover dom bara. Sen vaknar en, börjar klättra omkring och käkar lite löv. Sen vaknar en annan. Klättrar ut på en pinne och upp för en trädstam. Dom ser nästan ingenting, men har jättebra luktsinne och hörsel. Så jag blåser lite luft åt deras håll, och efter ett par sekunder vrider dom huvudet åt mitt håll, för att försöka luska ut om det är något som dom ska bry sig om.

Det är tur att Daisy Hill stänger, annars hade jag blivit kvar hela natten, tror jag. På vägen till busshållplatsen ser jag wallabies i gräset i skogsbrynet. När jag står stilla hoppar dom nästan ända fram till mig.

På kvällen går jag på teater. Animal Farm, George Orwells bok iscensatt av Shake & Stir, en lokal teatergrupp i Brisbane. Jag studerar skolungdomarna som blivit mer eller mindre hittvingade, som antingen sitter med sina mobiler eller har ett himla besvär att hitta rätt sittplats. "Får jag sitta med dig" "Vem ska du sitta med" "Har du paxat det här stolen åt hen?!" Gott betyg till skådespelarna att oron om omgivningen byts ut mot intresse för scenen och mobilerna åker faktiskt ner i fickan eller väskan. Det är nypremiär, gruppen är tillbaks i Brisbane efter en turné, och salongen är långt ifrån utsåld. Men det är en bra föreställning, snyggt gjord med både scenografiska och sceniska lösningar som lyfter innehållet. Ju längre pjäsen pågår desto lerigare blir skådespelarna, jag hoppas att leran dom smetar på sig i alla fall är uppvärmd.
Hemåt med buss, en onsdagkväll i Brisbane är det studenter och pensionärer som jag får åka tillsammans med. På en stol utanför tvättomaten sitter samma man som dom senaste två kvällarna. Det är säkert både varmt och lugnt där, men kanske borde han få bo inomhus någonstans.

Animal farm / George Orwell

Welcome to the strangest party baby

14 maj

Staden är stolt över att man 1988 var värd för världsutställningen. Dom menar att Brisbanebornas insats under sommaren -88 vände en nedåtgående trend för utställningen, som var nedläggningshotad. När utställningen stängde skulle området, som låg på South bank, alldeles vid floden, säljas till privata intressenter, men Brisbaneborna protesterade. Dom hade lärt sig att det fanns ett värde i ett område för alla, med kultur och nöjen, mitt i staden. Så nu är området en park, med restauranger, utescener, bibliotek och teater, museum och utebad.
Jag inser att jag valt för få dagar i Brisbane. Chinatown, QPAC, Anywhere theatre festival, det kommer inte att rymmas. Så jag lägger ner, och strosar runt i South bank, tar en kopp te med på flodfärjan och åker mellan båda ändhållplatserna, tittar på den förstörda botaniska trädgården som inte är uppstädad ännu, efter senaste översvämningen, lunchar på farmers market och går vilse. Men det är inte så svårt att hitta rätt igen, staden försvårar riktig vilsenhet genom att den lydigt följer flodens vindling.
Hinner in till Judith Wright centre och ser Gregory Crewdsons bilder ur In a lonely place. Minns att jag sett någon dokumentär om hur ett par av bilderna blev till.

Utanför pendeltågsstationen i Fortitude valley hänger langarna, i väntan på att nästa tåg levererar en ny omgång kunder.

The strangest party / INXS / The greatest hits

Passing churches, passing stations, a bustling complex

13 maj

Brisbane dyker upp som en suddig fantomstad genom tågrutan. Min första storstad i Australien. Landets tredje största stad med en folkmängd strax över 2 miljoner. Brisbane blir också min sista anhalt i Australien. Jag skulle vilja säga för den här gången. Men det är något med det här landet som inte riktigt klickar, för mig. Jag är inte kär i Australien.
Men Brisbane är, till ytan, en charmig stad. Mycket livemusik, en pågående humorfestival, en "farmers market", många bra restauranger och mycket kultur. Jag har en liten plan, vad jag ska hinna med, men Australienguiden ligger hemma, och tipsen jag skrivit av på ett papper ligger hemma dom med.

Här i Brisbane har jag sista chansen att shoppa, innan jag åker ut till en övärld med ett mindre och betydligt dyrare utbud av varor. Men vad behöver man, egentligen. Egentligen?
Jag köper vietnamesiska risrullar till lunch och beundrar affärsdistriktspersonalen som susar runt i klackar och kostymer och lunchar mellan vad jag inbillar mig är miljonaffärer med råvarucertifikat och optioner, utan att sweet chilisåsen fläckar ner silkestyget.

Here comes a city / The Go-betweens / Oceans apart

I wanna be sedated

12 maj

24 timmar i Bundaberg. Här gör dom rom. Eftersom det är söndag kan jag inte gå på rundtur i fabriken, Bundaberg är en väldigt lutheransk stad. Hit flyttade tyskar, och nordbor, som tog med sig sin skötsamhet och sitt affärssinne. Så man gör fortfarande rom i staden, men inte på söndagar.

Jag knatar förbi Bundaberg Bowls club.

Här har dom koll på statusen. Parkeringens rutor anger tydligt vem som räknas mest.

Närmast dörren President, Treasurer, Secretary, Kitchen staff och längst bort parkerar Green keeper

Jag går på konsthall och tittar på skulpturer med uppstoppade djur i urbana miljöer. Det är rätt deprimerande, så jag går ut i staden igen, och kommer förbi ett område med husvagnar, sk trailers, som ställdes upp när Bundaberg översvämmades senast. Många familjer hade ingen försäkring, och blev då hemlösa. Nu bor dom, mer eller mindre permanent, i ett område med trailers som står tätt, tätt i vad som ser ut som en övergiven stadspark. Jag vill inte stirra, men har svårt att inte titta, en del husvagnar har trasiga rutor, andra blomkrukor i fönstret. Tvätt hänger mellan träden, någon har gjort ett litet staket runt trailern. Ingen ser glad ut.
Tur att det i alla fall finns glass att tröstäta.

I wanna be sedated / The Ramones / Road to ruin

PS - jag skulle gärna veta vilka som läser/följer mig på resan - skriv gärna ngn kommentar så jag vet vilka ni är, förutom JH och SJ, som jag redan vet brukar läsa bloggen. Ni får ju kommentera ändå, förstås!

At a stoplight in the middle of the night

11 maj

Nattåg. Jag äter mig genom mina kvarvarande matvaror, packar väskan och tar minibussen tillbaka till tågstationen i Proserpine. Nästa sträcka, till Bundaberg, reser jag på natten. Det är stjärnklart och jag letar förgäves efter några konstellationer jag känner igen. Är det där Orion? Men varför står han på huvudet? Och hur ser Södra korset ut, egentligen? Fem små pluttstjärnor över sydpolen? Nu under maj ska den vara stor och synlig, men inte vet jag. Jag saknar gamla fina Karlavagnen.

På söndag morgon ser jag ljuset igen, när vi rullar genom nationalpark efter nationalpark. Så, helt plötsligt, blir tågfönstrets tv-ruta en actionfilm. På en gräsäng i närheten av en trav- eller kanske en galoppbana ser jag hur en häst slänger av sin ryttare och skenar iväg. Jag försöker behålla blicken på ryttaren, som ligger på marken, så länge det går, och hoppas att personen snart ska ställa sig upp igen. Jag tänker att en hästägare, om man kan, försöker att så fort det går få kontroll över sin häst igen. Men inget händer. Jag ser ingen rörelse alls, på platsen där ryttaren föll, fast jag tittar tills jag inte längre kan se ängen från tåget.
Personalen på tåget är inte särskilt intresserad av att göra något, när jag tagit mig bort till serveringsvagnen. "The rider fell off and didn´t get up again!" Det är tidigt, tidigt på söndag morgon och jag såg inga andra människor i närheten, kanske är jag den enda som sett vad som hänt? Jag vill att dom ringer, polisen eller ambulansen, så att någon kan åka dit och kolla om personen är ok. "Det kan vi inte göra" är svaret, ett svar som nästan får mig att skrika "MEN SKÄRP ER PUCKADE TÅGKONDUKTÖRER" innan jag sansar mig och inser att jag är i ett annat land nu, där det kanske är helt normalt att folk faller av sina hästar och ingen bryr sig. Med en kommentar att det får vara upp till dom, det är deras ansvar eftersom jag "bara är en turist" går jag och sätter mig igen. Jag hoppas att personen klarar sig.

Falling down / Ben Jelen / Give it all away

Beautiful plumage!

10 maj

Berglorin missade jag. Tillbaks på fastlandet har jag en natt kvar i Airlie innan tåget går vidare söderut. Jag hade bestämt att fota i alla fall en berglori, dom landar varje dag vid receptionen och mumsar på fågelfrö, men nu syns dom helt plötslig inte till!
Jag tar en afternoon tea längs strandpromenaden, köper en begagnad pocket på "The book exchange" och hittar ett australiskt tea-tree.

Kakaduorna i träden i parken på andra sidan vägen skriker åt mig när jag går förbi. Dom lyfter upp sina gula huvudfjädrar och spärrar ut dom vita vingarna. "Jag är inte farlig" försöker jag förklara, utan framgång. Jag tänker på tärnorna på Svalbard och önskar mig en bambupinne.

Monthy Python - Pet shop sketch

I was feeling kind of sea sick

9 maj

Det finns en strand där jag ser solbränd ut. Den heter Whitehaven beach och består av kiselsand. Väldigt väldigt väldigt vit kiselsand.

Här ska det hållas tävlingar, bland annat i sandslott. Jag undviker hela äventyret och hittar en ny kompis uppe i skogsbrynet.

På vägen mellan segelbåt och strand ser jag sköldpaddor i vattnet. Dom är stora och galet snabba, men samtidigt nyfikna så dom håller sig ovanför vattenytan tills dom fått kika ordentligt på mig, och alla andra simmande seglare. Det känns otroligt speciellt, och väldigt roligt, att dom tittar på oss. Dom är tydligen närsynta, i alla fall när dom tittar ovanför vattnet.

Även den här efter middag-bildvisningen blir ett konstigt spektakel, alla har blivit fotade och ska nu kommenteras, gärna på ett nedsättande sätt. Jag förstår mig inte på den sortens humor, det kryper i mig av någon slags vilja att säga emot, att följa magkänslan och protestera. Det är inte roligt när skämtet går ut på att håna någon i underläge. Det känns aldrig bra.

Whiter shade of pale / Procul Harum / Procul Harum

I was a lonely cloud

8 maj

Sällskapsresor. Gruppdynamik. Reseledare. Vad har jag gett mig in på?
Maten är i alla fall god. Värdinnan gör så gott hon kan i båtköket, lunch och middag kommer på bordet som dom ska och alla får så dom blir mätta och glada. Hembakat till efterrätt och om man inte hade med sig egen alkoholhaltig dricka kan man köpa läsk. Jag smugglade med flaskvatten, det fick man egentligen inte ha med sig eftersom båten har en egen vattentank. I hytten, som jag delar med 7 andra, fyller jag min lilla flaska i hemlighet, glad att få slippa saltsmaken på båttankens vatten. Det är knappt det duger till te.
Vi seglar genom storm för att ta oss ut till Stora barriärrevet. Det är målet för många på båten, något kaptenen mycket väl vet. Att var fjärde blir sjösjuk på vägen ut spelar mindre roll i sammanhanget. Så nu har jag sett det, och snorklat över det. Det är inte så imponerande som jag förväntade mig.

Gruppen är överlag ung. Jag är äldre än reseledarna. Ingen tror mig när jag berättar att jag är över 40. När jag envisas säger dom att dom visst tror mig, men deras ansikten är fortfarande skeptiska. Vi pratar om tidigare resor, om nuvarande resplaner, om våra egna länder och om andra länder.

Efter middagen är det samling. Den "spirituella" resledaren som har hand om att hålla humöret uppe har tagit bilder under dagen som visas på storbildstv. Och han kommenterar, på ett sätt han säkert själv tycker är roligt. Men jag retar mig på hans nedsättande skämt om homosexuella, om aboriginer, om i stort sett allt och alla som är något han inte är, nämligen vit anglosaxisk man. Men runt omkring mig skrattar alla med.

Deliver us from free will / The Ark / State of the ark

That must never happen ever

7 maj

Tre dagars segling, i Whitsunday. Båten, en katamaran, har legat inne sedan igår. Riggen är trasig, två personer klänger uppe i toppen av masten med verktyg och reservdelar. Vi ska sticka vid lunch, dom jobbar mot en tydlig deadline.
Två olika grupper har samlats vid bryggan, två olika båtar som ska iväg med någon halvtimmes mellanrum. Jag försöker gissa mig till vilka som hör till "min" båt, Emperors wings. Efter ett tag visar det sig att jag inte hade behövs fundera så mycket. Killarna med mycket alkohol hörde alla till den andra båten.
En solbränd, tunnhårig kille kommer upp på bryggan. "Har alla fyllt i blanketten?" Det var inte riktigt vad jag trodde han skulle säga. Blanketten han frågar efter är kontaktinformation till våra anhöriga plus underskrifter där vi lovar att inte stämma båtcharterföretaget om vi skulle råka dö ute på havet. Jag räknar med att det inte kommer att hända.

Relation ship / Dive / Stills

Tornadoes and trainwrecks

6 maj

Airlie beach. En liten fläck längs en lång kuststräcka i västra Queensland, Australien. En liten fläck med tusentals turister på hundratals segelbåtar längs dussinet långa bryggor. Och maneter. Jag räknade inte dom, men jag tror att det var rätt många.

Längs strandpromenaden finns nödstationer utplacerade, med en livboj och en flaska vinäger. På en tavla står det förklarat vad som händer när maneterna får kontakt, och vad man ska göra. Och precis som i många städer längs manetkusten har Airlie byggt en betonglagun, en stor gratisplaya med sand och havsvatten i stora pooler.
På gården på mitt motell går det curlews, en vadarfågel som har ett spöklikt läte. Dom rör sig mellan bungalowerna, både för skydd och för att det finns mat, ödlor, spindlar och skalbaggar, att hitta på husväggarna och i gräsmattan. När dom ser mig fryser dom, blickstilla, och försöker bli osynliga. När jag ligger i hängmattan är dom inte lika rädda, men jag ser dom aldrig nära nog eller länge nog för att kunna få någon bra bild.
I köpcentrumet intill motellet säljer man sprit i en drive in-butik, det finns ett postkontor som jag använder mig av betydligt oftare än drive in-spritbutiken och ett par olika matställen. Det finns också en stor matbutik och en väldigt liten matbutik, som säljer grönsaker och frukt, lokalodlade och obesprutade. Den lilla tant som arbetar där skrattar bara när jag ber om hjälp att välja den bästa ananasen. "Jag är från Sverige, där växer ingen ananas." förklarar jag. "Den här blir bra, den kan du äta imorgon." säger tanten och plockar upp ett precis lagom stort exemplar.

Airlie har ett välförtjänt partyrykte. Backpackers-seglarna handlar öl och sprit i plastflaskor och vin i plastpåsar och bär och kånkar ut på bryggorna för att stuva in det i lämplig segelbåt. När dom kommer i land är det fest på någon av barerna i stan, till långt in på morgonen. Jag möter några av festprissarna på väg hem när jag går morronpromenad, innan det blir för varmt att vara ute i solen. Längs en av strandpromenaderna ligger en marina, med en restaurang med stor engelsk frukost för en överkomlig summa, där kan jag sitta och gissa var dom olika båtarna ska segla. Ibland kommer det förbi någon grupp som pratar ett språk jag begriper, jag tjuvlyssnar och ler ner i min dagstidning. Om dom inte pratar om vilken "fet" fest dom ska ha, så pratar dom om den "feta" festen dom just varit på.
Jag erkänner att jag känner mig som den tant jag sannolikt också är, men om det gör att jag kan slippa både solbrännan och bakfyllan som väntar dom så är det helt ok med mig.

Swimming in your oceans / Crash test dummies / God shuffled his feet

Someone keeps moving my chair

5 maj

Tåget tar 12 timmar. Då har jag rest 620 km. I grova drag är det avståndet Malmö - Stockholm, en sträcka som SJs snabbtåg klarar av på 5,5 timmar. Det går inte så fort, det australiensiska tåget. Utanför fönstret passerar, i maklig takt, bananodlingar, sockerrörsfält, kohagar och EN KÄNGURU!!!! Den är ensam, stor och röd, och den tittar på tåget som rullar förbi. Kängurun har ingen naturlig fiende, den är toppen av näringskedjan här. Diskussionen pågår, jag har följt den på TV, om staten ska avlöna jägare för att skjuta av ett par hundra tusen kängurur eftersom överpopulationen leder till att dom i första hand svälter ihjäl. Den här kängurun ser ut att må bra, men jag har för mig att dom är flockdjur. Ändå är den ensam?
Jag spanar resten av resan efter fler, men ser inga.
Jag ska till Airlie beach, ett seglarcentrum med knappt 8000 åretrunt-innevånare. Därifrån är det möjligt att segla ut till Stora barriärrevet, ett faktum som gjort orten till en stor turistort. Nästan en halv miljon personer besöker regionen, ikväll är jag en av dom.

Det har blivit nattsvart när tåget till slut kommer in i Proserpine, den närmaste orten med en tågstation. Jag ska byta till buss, som visar sig vara en minibuss med släpvagn. Alla andra resenärer är i par, jag är den enda ensamresenären. Kanske slår någon överlevnadsinstikt in, för jag tränger mig fram med min väska, genom gruppen som står lite passiva och väntar runt föraren. -Där! pekar ut mitt namn på listan av passagerare, släpper väskan utanför släpet och kliver in i minibussen. Jag tar platsen längst fram, lätt gjort eftersom jag var först på. När jag vrider på huvudet ser jag gruppen som fortfarande står runt föraren, och det pågår ett förvirrat försök att pricka av alla på samma gång. På andra sidan av minibussen är det kolsvart, när jag tittar ut genom fönsterrutan ser jag bara mig själv titta tillbaks. Jag ser annorlunda ut.

Someone keeps moving my chair / They might be giants / Flood

Baby´s got blue skies up ahead

4 maj

Jag har börjat lessna på solskenet.
Jag VET! Det är inte en vettig, rationell, reaktion när jag nu ska resa i Söderhavet i fyra månader. Men förutom regnet min första dag och några droppar i bergen igår så är det bara blå himmel och solsken. I Cairns betyder solsken minst 30 extra minuter med solkrämshantering innan jag kan göra något utomhus, blek som jag är. Så kan jag få lite mulet nån dag snart, tack.
Värmen är annars bra för glassätandet. Har hittat den kanske bästa glassen, lokalproducerad gelato med fullkomligt absurda smaker. Även om det är lite roligt med ädelost-, tequila- och halstablett-smak, så är det choklad och clementin som är godast. På marknaden säljs det konstiga frukter, färskpressade juicer och batikfärgade rynktoppar, jag köper olika sorters bananer, alla är goda och jag blir orolig att jag inte kommer att vilja äta bananer köpta i Sverige längre. Syrliga monkey fingers, söta lady fingers, vår genomtrista Cavendish har ingen chans. Faktiskt är även Cavendishvarianten godare i Australien. Jag köper med mig till morgondagens matsäck och trillar nästan omkull av chock när lemonaden jag köper visar sig kosta närmare 50 kronor för ett par deciliter. Tur att det är lördag, jag har lite mer budget då.

Sweetest thing / U2 / The best of 1980-1990, B-sides

Sweet hippie

3 maj

Kuranda, ett konstnärs- och hippiekollektiv/turistfälla ligger i bergen nordost om Cairns. Jag tar linbanan dit.

Det är som att jag klivit in i valfri Jurassic Park-film. Morgonen är dimmig och min vagn gnisslar lite där den far fram över trädtopparna. Sikten är på sina ställen max ett par meter framför vagnen och träden dyker upp som överraskningar.

Myran som liftar med upp till skogen tar det lugnt i ett hörn på golvet, har säkert sett allt detta fina många gånger redan.

Längs med linbanan finns olika stationer där man kliver av och byter till nästa del av banan. På första stoppet bor denna sötnos.

Jag gillar verkligen inte spindlar. Efter att jag blev moster har jag försökt att inte låtsas om detta, i något försök att inte socialisera in systersönerna i ologisk spindelfobi. I Australien är å andra sidan spindlarna faktiskt farliga. Men inte den här. Tror jag.

På stopp nummer två, Barron Falls, går jag med på en guidad regnskogstur med Djabugay-stammen. Min guide berättar om växter och djur, medicin, mat och kultur. Aboriginerna i språkgruppen bodde i ett område från kusten in mot bergen, ca 40 km x 20 km. Min guide frågar om jag har myggmedel på mig... hmm... Jag visste väl att det var något jag glömt! Så jag får låna lite av honom innan vi ger oss in i djungeln. Det är lågsäsong i regnskogen, och jag har åkt linbanan "åt fel håll" så jag är ensam på turen. Vi pratar rätt mycket om växterna, som Calamus muelleri, en palmart som kan bli 100 meter lång. Den kallas för lawyers cane eller wait a while vine, eftersom taggarna på den tunna, lianliknande stammen lätt fastnar i kläder och håller fast dig tills du trasslat loss dig. Den går att bygga med, att äta, den funkar som medicin, osv osv. Jag har lätt för att bli imponerad av det guiden berättar om hur man använde och fortfarande använder naturliga resurser för att klara av ett liv i regnskogen. Han frågar mig hur länge jag tror att jag skulle klara mig, om jag var ensam i skogen... Gissar på ett par dagar, men hans min visar att han sannolikt tror det rör sig om en betydligt kortare tid. Jag säger inte emot.

I Kuranda säljer man souvenirer och konst, det märks på många sätt att här bor det folk som vill ha det, och vara, lite annorlunda. Men det är turisterna som står för stålarna, så tröjor med känguruvarningsskyltar, små stoppade mjukdjurskoalor, didjeridus och vykort tar mer plats än hantverk och originalkonst. Jag nöjer mig med en glass. Den är i alla fall lätt att ta med på resten av resan.

Innan jag åker ner till kusten igen hinner jag in på Australian Butterfly Sanctuary, där man får gå runt bland tropiska fjärilar som denna, Ulyssesfjärilen (en riddarfjäril.) Här finns stora malar, flera olika sorters regnskogsarter av fjärilar och alla flyger fritt runt i ett stort glashus. Min röda t-shirt är populär att landa på men det är svårt att få en bra bild, särskilt på den som landade på min näsa! Dom sticks en del, fjärilsfötter.

Go, hippie / Fountains of Wayne / Utopia parkway

Stand protected under bigot sunshine

2 maj

I Australien får man skatterabatt för solskyddskläder till jobbet. Landet har världens högsta antal hudcancerfall, över 90% orsakade av solen. Två av tre Australiensare behandlas för någon form av hudcancer innan dom fyller 70 år. Jag vandrar runt i butikerna i Cairns och letar solskyddshatt. Jag tänkte att det skulle vara enkelt här, och billigare, jämfört med kalla kalla norden. Gott om hattar, men min skalle är för stor. Jag måste ha ett monsterhuvud! Att även amerikanernas skallstorlek ökat är ingen tröst, eller kanske är det det, men min överhettade hjärna har ingen chans att processa informationen.
Till sist hittar jag en hatt som passar. Den kostar nästan 300 kr, tål inte att tvättas men ska i alla fall skydda mig från dom elaka UV-strålarna.

Varje dag har väderrapporten på TV och i tidningen uppgifter om vilket UV-index som gäller och mellan vilka tider på dagen man måste ha solskydd. Jag läser och följer det religiöst. Hatten är "slap" i minnesramsan slip, slop, slap. Slip - Kliv i solskyddskläder. Slop - Kladda på solskyddskräm. Slap - Sätt på dig solskyddshatt.
Jag har varit till läkaren. Inte för att det är något fel på mig, utan för att Australien kräver ett särskilt läkarintyg om man vill dyka. Fast sen visade det sig att det VAR något fel på mig.

Cairns har minst ett halvt dussin dykbutiker och dubbelt så många dykskolor. Såklart finns det då också behov av dykläkare. I Cairns sköts det av privata läkarmottagningar, i svala ljusa lokaler med receptionister, dietister och privata lab. När jag kliver in till läkaren berättar han att jag är den fjärde svensken han träffar, bara idag! Två andra skulle också göra så kallade "dive medicals". Vad den tredje skulle göra sa läkaren inget om. Jag gissar att det rörde sig om någon sorts könssjukdom och tillhörande behandling. (Antalet klamydiafall i Australien har ökat med 20 procent per år de senaste åren.)
Jag får lämna diverse prover, göra några tester, svara på lite frågor. Jag svarar så gott jag kan, och vandrar ut 400 kronor fattigare, men med ett godkänt Australiskt intyg att det inte finns några medicinska hinder om jag vill dyka. Utanför det klimatkontrollerade kontoret lyser solen.

Bigot sunshine / Tonic / Lemon parade

Sometimes I think about leaving, do a little bummin around

1 maj

I Queensland firar man inte längre första maj i maj. Labour Day flyttades 2013 till oktober. Så jag får inte se några parader, lyssna på tal eller se röda fanor flyga. Däremot får jag fundera på arbetets betydelse, och att jag nu inte ska jobba på fyra månader oroar mig. Vad ska jag göra med min tid? När var jag senast ledig i fyra månader? 1990-talet?
Jag tänker på jobbet hemma en del. Hur kollegerna har det, om jag glömt göra nåt viktigt. Samtidigt inser jag att jag inte kan ändra på det, nu. Tänker på hur jag ska tacka dom, för att dom tar hand om allt när jag bara går runt och äter glass och tittar på fjärilar och färgglada fåglar. Planerna blir allt mer avancerade och fantastiska.

Det finns hemlösa här i Cairns. Nu är det dessutom vinter här. Det regnar igen, varför packade jag inte ner en regnponcho? På väg till butiken för att rätta till mitt misstag går jag förbi ett buskage. Det är tydligt att någon bor där. Det ligger tomflaskor och påsar runt en nertrampad gräsyta, grenar är avbrutna. I parken vid havet har jag sett att det sitter små grupper av män, jag inbillar mig att någon av dom bor här. Är tiden på bänken i parken vid havet deras kaffepaus, där dom pratar om sin dag, ventilerar frustration och får idéer? Skulle dom ha något emot om jag slog mig ner, om jobbabstinensen blir för stor?

Working man blues / Merle Haggard / A Portrait of Merle Haggard

Varenda dröm ska vi ha fatt

30 april

Cairns har hittat sin nisch. Hit kommer Australienresenärer som letar äventyr. Du kan lära dig dyka, segla, fiska, hoppa fallskärm, paddla kanot. Du kan vandra i regnskogen, åka speedboat längs floder och på havet, festa hela natten och hela dagen med.
Jag vandrar runt i staden, fortfarande rätt sömnbristig, och lyssnar och tittar. Många pratar svenska, men jag håller mig undan, låtsas inte om att jag förstår dom. Jag har hittat mat i affären, jag begriper mig på det mesta i hyllorna. Ryan´s rest har gasspis i det gemensamma köket, men som tur är kan jag släppa min explosionsfobi med lite hjälp från britterna som också bor där.

Det är fuktigt och varmt, Cairns ligger på 16e breddgraden. Staden låter annorlunda. Luktar annorlunda. Bilarna körs på vänster sida av vägen, det är en utmaning att inte bli påkörd, särskilt när jag är så trött.

Hemma i Sverige är det Valborg. Jag läser på Twitter om eldar och fester. Min systerson är sjuk och ligger hemma i sängen men får vara med vid elden ändå, genom Skype på hans mammas mobil. Själv äter jag allergimedicin och försöker förstå mig på det här landet. Jag ser också på, på håll.

Pollenchock och stjärnfall / Lars Winnerbäck / Solen i ögonen

Waves of joy are drifting through my open mind

29 april

Jag klarade mig genom tullen utan att vare sig jag eller bagaget blev genomsökt. Jag hade kryssat i "Ja" på i stort sett alla frågor på inresedeklarationen. Det var tydligen också fel. (Ni som sett tv-programmet om dom galna tullarna vet vad jag menar).
Cairns är varmt, redan klockan 6 på morgonen när jag kommer ut från flygplatsens terminal. Det börjar regna när jag blir avsläppt vid Ryan´s rest där jag ska bo. Ingen personal är på plats. Jag har inget telefonnummer. Även om jag hade det skulle jag inte kunna ringa.

Det här med att lämna mobilen hemma kanske inte var så genomtänkt.

Australien är spelplanen för min förändring, från stressad svensk till globetrotter. Här ska jag, under civiliserade former, lära mig vara utomlands igen. Att ha med mobiltelefon hade försvårat förvandlingen, tänkte jag. Att ha med sig en dyr iPhone till stränder, tält i regnskog och kulturer där man lånar saker av varandra, nä - det valde jag bort.
Men när jag står där på Terminus street, i regnet, hade en telefon varit rätt användbar. Nu löste jag det ändå. Såklart. Att låta sig stoppas av en så enkel sak som en låst grind hade inte bådat gott för resten av resan. I grannhusets carport stod en bil med Ryan´s rest-logga, så jag ringde på där och frågade om dom kanske kunde släppa in mig. Så innan väskan och jag var genomblöta stod jag i mitt rum.
Det enda jag ville göra var att gå och lägga mig, och kanske aldrig kliva upp igen. Bra början? Ja kanske. För vad jag känner mest, egentligen mer än tröttheten av att vända på dygnet, är en stor glädje över att jag börjat, att jag är här, i Cairns. Bring on the kangaroos!

(Ja, jag vet att det är en wallaby och inte en känguru)

Across the universe / Beatles / Let it be

I´m flying high

28 april

Ungefär 37 timmar. Det är ett stort jordklot jag lever på. Det tar 37 timmar att komma till andra sidan, och att jag kan tillbringa en stor del av den tiden i en liten kokong av service i Cathay Pacifics business class är riktigt härligt. Gott om filmer att se på min individuella TV, en liten fin Agnes B necessär med fuktkräm och ögonmask, en fin trerätters meny, komplett med dryck osv osv. Det trista är att jag nog aldrig mer vill flyga mer än 4 timmar i ekonomiklass. Det är lätt att fastna för den här stolen.

Flying High / Army of Lovers / Massive Luxury Overdose

Let´s go get lost

27 april

Det är väl en 40-års kris. Jag säger i alla fall att det är det. "Jag tänkte att ska jag nu krisa kan jag i alla fall göra det någonstans trevligt." Men egentligen kanske det bara är en egotripp. Att resa ensam i 4 månader känns härligt, ett blankt papper jag kan fylla med allt, eller inget.

Jag är grymt förberedd. Guideböckerna lästa och förprickade, boende bokat, budget gjord och fullmakter utdelade för mina bankkonton. Jag har packat i mitt huvud i ett år, köpte en blommig(!) klänning på rean förra sommaren, nu ska den ner i väskan jag köpte i höstas. Tåget till Arlanda, flyg till Hongkong via London och sen till Cairns. Dom galna tullarna där oroar mig, har sett dom på TV och vill inte alls träffa dom i verkligheten.

Annars är jag inte så orolig. Det här blir bra.

Roadtrippin/ Red Hot Chili Peppers /Californication

Once upon a time

Jag har kommit hem. Hem till Sverige och hem till denna blogg. Men nu byter jag ämne, för ett tag, och ska försöka skriva om min resa i Söderhavet. Min plan är att försöka posta i eftersänd realtid, dvs skriva ungefär i samma takt som det hände, men 5 månader efteråt. Det betyder att första posten kommer någon gång i slutet på september, men handlar om slutet på april. Jag får se om jag lyckas med min plan.
Once Upon a Time / Air /Pocket sympathy

Little sister leaving town

Har nu, för gott eller tillfälligt, övergett denna blog för att istället posta forskningsnyheter på engelska via min Google + profil.

Följ med mig dit istället.
https://plus.google.com/115004948289151880409/posts

/Eva

I can´t get that trumpet out of my head

Foto: Smittskyddsinstitutets pressarkiv
Musik är livsfarligt. I synnerhet begagnad musik. Det är en grupp tandläkare i USA som drar slutsatsen efter att dom mätt halten av farliga sporer, mögel och bakterier i blåsinstrument.
Stafylokocker och runt 400 andra bakterievarianter, fanns i och på dom instrument som gruppen undersökte. I vissa fall hade någon spelat med fagotten eller flöjten dagen innan, i andra fall hade instrumentet legat oanvänt i månader. Men resultatet var det samma. Använda blåsinstrument är fullkomliga smitthärdar, som förutom att sprida bakterier sprider giftiga mögel- och svampsporer. För unga musiker är det här en tydlig hälsorisk, men enligt tandläkarna var det svårt att övertyga föräldrarna.
Ännu ett exempel på att saker inte alltid är som man tror. Rock n´roll kan vara nyttigare än kammarmusik.

Mercy, what god gave a girl

Foto: NASA - planeten Venus
Ideal ändras. Från en liten kort knubbig Venus från Willendorff till en armlös knäknyckande Venus de Milo till en Victoria Beckham som beskrivs som en vandrande pinne till dagens trend att visa upp "verkliga kvinnor" som både Lindex, L´Oreal och Veckorevyn försökt sig på.
Men varför ska vi ägna energi åt utseendet, att klassificera, i detalj analysera, kategorisera men framför allt kommentera utseendet hos oss själva och andra? Och om vi ska det, ska vi då inte göra det rätt?
Den nya, verkliga, kvinnan som just nu omnämns i brittisk media är ingen verklighet överhuvudtaget. Det skriver Cathy Relf i The Guardian. Relf har också en blog, med vardagsbetraktelser om moderna Storbritannien, med lätt ton av stora världen. I krönikan i the Guardian plockar hon isär påståendet att modedesigners nu gör kläder för "verkliga kvinnor". En av hennes poänger är att när man nu kommit fram till en definition av en riktig kvinna, så är den fortfarande baserad på utseende. Hon får kanske äntligen vara större än storlek 36, men det är fortfarande på utseendet hon identifieras. Män, däremot, definieras av vad dom gör, eller inte gör, menar Relf, och är, helt oberoende av utseendet, verkliga och äkta.

Forskare vid Ohio state university håller sig till samma tema men väljer en vetenskaplig metod för att granska vår upptagenhet vid utseende. Frågan dom ville svara på var varför vi köper och läser tidningar med övervägande smala personer på bilderna, trots att det ofta får oss som läsare att må sämre och känna oss mindre värda.
Försöket visar att om tidningen, eller tv-programmet, visar upp bilder på smala modeller samtidigt som man presenterar en teoretisk möjlighet att läsaren/tittaren kan se likadan ut, då läser vi texten, ser på programmet. Annars undviker vi bilderna, som en reaktion på att dom får oss att tycka sämre om oss själva. Det här gäller bara om man är missnöjd med sitt utseende, är man nöjd så läser man eller läser inte helt oberoende av om modellerna är smala eller inte.

En annan skillnad mellan de som är missnöjda med sig själva och de som är nöjda, är att missnöjda oftare har fördomar mot andra. Det är University of California som studerat sambandet mellan hur du mår med dig själv och hur du ser på andra. Ju mer du ogillar dig själv, ju mer kritisk är du till andra.

Om vi kunde vara mer nöjda med oss själva kanske vårt sociala liv blir enklare och mindre konfliktfyllt. Och nästa gång du vill kritisera någon, börja med att fråga om du kanske är mest missnöjd med dig själv.

I can guess what happens under your skin

När du ser ett par uttrycka kärlek och ömhet mot varandra är det en liten kemikalie som får dig att må bra, och om du istället för att bli varm inombords snarare tycker att dom är störande, då är det samma lilla kemikalie som saknas. Den kallas serotonin och är en signalsubstans som skapas när aminosyror i kroppen bryter ner en annan kemikalie, tryptofan. Forskare vid University of Oxford har genomfört försök där halva gruppen fick mer tryptofan än andra halvan. Effekten blev just den, att man såg mer positivt på par som uttryckte sin ömhet offentligt, man trodde att par man såg bilder på var mer kära och man trodde att de var mer intima med varandra, ju mer serotonin man hade i kroppen.
Forskarna tror att resultatet kan få nytta i behandlingen av psykiska sjukdomar, särskilt dom där patienten har problem med relationer till andra. Serotonin, eller snarare tryptofan, går att tillsätta genom mat, tex mogna bananer, men det är mycket svårt att öka dosen till farliga nivåer - för för mycket serotonin är inte heller bra. Det är oftast brist på serotonin som är ett problem, precis som för många andra av våra runt 50 hjärnkemikalier är balansen viktig och ibland knepig att upprätthålla.
Tillbaks till paret som fick dig att må bra, eller som retade upp dig. Det kan hända att du gillar pussande par bättre på våren, än på vintern. Solen påverkar melatoninhalten som styr serotoninproduktionen och där dök vårkänslorna upp.
Puss, puss

It's a life of surprises, it's no help growing older or wiser

Jag gör helt fel. Okej, kanske ingen överraskning, men ändå - nu har jag fått det bekräftat. Det är forskare vid University of California som undersökt hur man bör leva för att förlänga sin livstid maximalt. Och deras studier visar att det inte är det som man kan tro som gör att man lever länge.

Ett lätt och humoristiskt sinnelag, med positiv syn på livet, var verkligen ingen garanti för att man ska leva länge, snarare tvärtom. Det var de som levde mest försiktigt, begränsat nästan, som levde längst. Och det är redan i barndomen som grunden läggs för långt liv. Man ska börja skolan sent, lära sig att inte ta risker, leka mycket och ha många vänner när man är barn. Att skapa sociala kontakter med andra människor är mycket viktigare än att ha husdjur, om man vill leva längre. Är man man ska man vara gift, som kvinna spelar det mindre roll, något jag skrivit om tidigare.

Man ska dessutom oroa sig. Det är en viktig faktor för långt liv. Oroa sig och arbeta hårt. Nåväl, vem vill leva länge?

I wrote a song that's hard to remember

Sångtexter och deras betydelse för lyssnaren kan analyseras i detalj. De kan också beskrivas som David Mead gör det i den här texten.
Jag tror aldrig jag kommer att lyssna på Beyonce på riktigt samma sätt.
David Mead är själv sångare, musiker och kompositör. han har gett ut fem fullängdare, och gör på "Indiana" från 2004 en fullkomligt lysande version av Michael Jacksons "Human Nature".
Han och Sondre Lerche påminner mig om varandra, lite falsett ibland, lite bossanova, och en himla massa finurliga textrader.
Mead finns på Spotify,men tyvärr inte med Indiana.

I was made for sunny days

Vi lever av solen. Vår ras, den mänskliga, skapades i ett område på jorden där dag och natt är ungefär lika långa. Vår kroppsklocka går sönder om vi inte får sol, och går kroppsklockan sönder går kroppen sönder. Vi blir stressade, kan få cancer, problem med diabetes, håret kan falla av, magen sluta fungera.
Och när vi sedan ska bli friska påverkas våra mediciner av solen. Det här har forskare vid Karolinska institutet visat i en ny studie. Där har man granskat hur kroppen bryter ner och omvandlar medicin till effekt beroende på om kroppen får eller inte får sol. Det är solen som ger kroppen vitamin D, och det är vitamin D som säger åt levern att skapa ett enzym som sen bryter ner, eller inte bryter ner, medicinen vi tagit. Lyser solen behöver vi mer medicin, är det mörka tider finns risk för överdosering även om dosen är precis den samma.

Somewhere between waking and sleeping

Vill du veta när du har bästa chans att få ett positivt besked? Enligt denna undersökning är det när den du vill fråga är som tröttast. Vi människor tenderar nämligen att vara som mest positiva när vi är trötta.
Det gäller särskilt när det gäller ekonomiska beslut.
Enligt texten har kasinon koll på detta sen länge, där jobbar man med att försöka få folk att vara vakna så länge det bara går, eftersom spelarnas risktagande ökar ju mindre dom sovit.
Nästa gång jag ska låna pengar gäller alltså att rikta in sig på småbarnsföräldrar eller jetlaggade festprissar. Jo, man bör ju också komma ihåg att placera sina sparpengar hos finansiella institut som tar dygns- och veckovilan på allvar.

They need a change but they feel the same

En bekant berättade en gång att hon försökt förklara för sin son om kroppen och hur den fungerar och att frågan kom om vad benet i penisen heter. Hmm... det visste hon inte. Hennes sambo, berättade hon, fick sig ett gott skratt när hon frågade, och gemensamma manliga bekanta mobbar henne fortfarande. Om du känner dig förvirrad - män har inte något ben i sina penisar. Därför var jag extra glad när jag häromdan kunde säga till henne att, nej, kanske inte numer, men för ett antal miljoner år sen så hade män, kanske inte ett ben men en hård pigg på penisen.
Den var i vägen, säger de teoretiska genetikerna, motverkade intimitet, och därför var det inte klok genetik att behålla den. Den fyller däremot en funktion hos andra primater, särskild de som lever i grupper där det är viktigt med snabb befruktning, så chimpanserna till exempel har den kvar.

The mysterious distance between a man and a woman

Nu hoppas jag att NY Times ursäktar mig, men det här är en så intressant text att jag vill berätta om den rätt utförligt. Den är skriven av John Tierny, en duktig vetenskapsjournalist och handlar om kvinnors doft.

Forskare har genomfört ett experiment vid Florida State University, där en man och en kvinna byggde lego tillsammans. Männen trodde att legobyggandet var experimentet, men det var kvinnan - eller snarare männens reaktion på kvinnan - som studerades. Vad studien visade var att männen tyckte att kvinnan var mer attraktiv under ägglossningen, då kvinnan kunde bli gravid.

Det intressanta är att det bara var de män som var singlar som tyckte kvinnan var attraktiv då. Män som hade en partner sa att kvinnan var mindre attraktiv under ägglossningen, alltså precis tvärt om. Forskarnas tolkning är att män som är i relationer anstränger sig extra mycket för att inte bli intresserade av andra kvinnor.

“It seems the men were truly trying to ward off any temptation they felt toward the ovulating woman,” said Dr. Maner, who did the work with Saul Miller, a fellow psychologist at Florida State. “They were trying to convince themselves that she was undesirable. I suspect some men really came to believe what they said. Others might still have felt the undercurrent of their forbidden desire, but I bet just voicing their lack of attraction helped them suppress it.”

Studien hör hemma i ett forskningsämne som handlar om att bibehålla en parrelation, en del i evolutionsrelaterad psykologi som nu får lika mycket uppmärksamhet som det tidigare studerade ämnet partnerval. Hur man gör för att hålla liv i en relation länge nog för att säkerställa fortplantning spelar lika stor roll ur evolutionsperspektivet som vem man väljer att fortplanta sig med.

I texten beskriver Tierny andra studier som också visat att män kan avgöra om en kvinna kan bli gravid, där stripdansöser får högre dricks under ägglossningen, där man kan se mätbara skillnader i röstläge och testosteronhalt, och där män bedömer kvinnans doft som mer attraktiv. Slutsatsen? Vi är betydligt mer djur än vi kanske vill erkänna.

Sist i texten handlar det om vad som kan ligga bakom beslut att vara otrogen, att kvinnor som har ägglossning vars partner inte är synnerligen attraktiv, utan lite mer normalful, är mer sannolika att flörta med män dom bedömer som mer attraktiva. Samma beteende förekommer däremot inte under resten av menscykeln, enligt forskarna eftersom det är en för stor risk. Att få en mer framgångsrik avkomma, genetiskt sett, är värt en risk, men att flörta med andra när man inte kan bli gravid innebär en risk att man inte kan erbjuda avkomman goda förutsättningar att överleva, så då låter kvinnan bli.

Nu lägger vi ett filter av sociala regler ovanpå våra inprogrammerade genetiskt nyttiga beteenden, och då visar det sig att kvinnorna visserligen flörtar mer, men inte att fler faktiskt är otrogna. Men kroppens signaler skapar också mer svartsjuka hos männen, så nästa gång du tycker din partner flörtar för mycket/är för svartsjuk - fundera på var i cykeln ni är.

This deep eternal universe

Det som hela tiden återkommer idag är Christchurch.
Här kan du se en skildring av hur jordskalven drabbat området, du kan välja dygn. Just nu räcker det med senaste 24 timmarna, men det är den 22 februari du vill välja om använder länken senare.
Att det var en fruktansvärd upplevelse och att människorna i Christchurch drabbats hårt är uppenbart, men blir personligt beskrivet av en av journalisterna på The press här.

Men eftersom balans är bra tipsar jag även om denna länk, där du kan se två charmerande små filmer där Isabella Rossellini spelar olika djur. En and i den ena och bi i den andra. Roligt, lärorikt, vackert. Vill du se ännu fler av hennes filmer, testa här.

(flaggan kommer från www.flags-and-anthems.com)

When the body speaks all else is hollow

Kan du hålla takten? Om du har problem med att tala så är sannolikheten stor att du inte kan det. Språkets motorik hör tätt ihop med musikmotorik, den finmotorik som styrs av kroppens allra finaste neurosignaler. Forskare vid University of Toronto har studerat sambandet mellan språk och annan finmotorik, som att trumma takten med fingrarna. Genom att låta personer som har talsvårigheter öva sin finmotorik kunde man förbättra talet. Metoden kan användas på alla sorters talsvårigheter, och bygger på att man upprepar allt mer krångliga motoriska övningar, för att trimma finmotorikens styrning, neurosignalerna, så att även talet kan kontrolleras.

At the end of my rope

Att ta skulden för något - inte att vara skyldig till något, utan att faktiskt ta på sig något man inte gjort - är ett normalt mänskligt beteende i vissa påfrestande situationer. Det visar ny forskning från Iowa State University.

Att erkänna ett brott leder till en förväntad lättnad, man slipper en påfrestning, tex förhörssituationen. Att det finns långsiktiga påfrestningar som tex fängelsestraff kanske man vet, men det är mindre viktigt när man fattar sitt beslut att erkänna.

Studien är en del i The Innocence project, som går ut på att hjälpa personer som felaktigt dömts för brott som DNA-bevis senare visat att de inte begått. I många fall har personerna i projektet erkänt under tvång, och studien försöker genom experiment visa vad det kan ha berott på.

I’m too tired to argue with myself

Min studietid i USA ägnades i stort åt att åka med andra. Bussar, taxi, kompisar och en och annan saferide. Riktigt förvånad blev jag första gången min kompis gjorde en högersväng mot rött, tills jag förstod att det är tillåtet i vissa korsningar i USA, och att väjningsplikten då tar över. Right on red, står det på skylten i dom korsningarna.
Om jag inte åkte med andra cyklade jag. Kansas är platt som den präriestat det är, men campus för University of Kansas i Lawrence ligger på den enda kulle man kan se på flera mils håll, mount Oread. Skulle man mellan stan och min lägenhet kunde man åka upp och ner för berget, eller runt. Massachusetts street till 17th, via Sunnyside, förbi Allen Field House och in på gården på west 15th street.
Min nostalgiska transportfokuserade återblick beror på att jag läst att forskare vid University of Kansas studerat hur förare beter sig om om dom har andra saker för sig än att köra.

Det är farligt att köra, föraren måste kunna reagera snabbt och uppmärksamma problem hela tiden under körningen. Men när man kört ett tag är man mindre uppmärksam, och reagerar långsammare, enligt forskarna på grund av att hjärnan slutar anstränga sig. Men genom att aktivera den, till exempel genom att prata i telefon eller lyssna på radion, så ökas möjligheten att föraren kan agera nog snabbt och vara nog uppmärksam.

Så samtidigt som det är farligt att avleda sin uppmärksamhet genom att tex tala i telefon så är det farligt att bli för van med bilkörningen, så van att hjärnan blir lat.

Saferide någon?

I wanted to hold the line

Viskleken förändrar en enkel mening till något obegripligt, spännande eller helt enkelt meningslöst. Här kan du hitta en video som visar hur en visuell visklek kan se ut.

Det är ett försök att få 500 personer att var och en rita av föregående persons raka streck. Men strecket är bara rakt i några få avritningar. Sen går det fort åt helt andra håll.

Texten som hör till handlar om hur videon kan ses som en grafisk representation av hur evolution fungerar, där mutationer och felkopierade celler ger ett helt nytt resultat jämfört med förebilden.

You´re my valentine

Jag vet inte, men en del studier känns mer förutsägbara än andra.
Här har man jämfört mer än 150 studier om hur personer mår om dom är eller inte är i ett förhållande.

Jag har skrivit om det förut. Män mår bättre, kvinnor lika bra eller sämre, om dom är i par jämfört med att vara singel. Och om hur antalet vigslar ökar under ekonomiska samhällskriser.

I den nya texten drar man också slutsatser om skilsmässor. Det är ohälsosamt, rent av livsfarligt, och skribentens poäng är att det är i alla fall en fördel med singelskapet - man slipper hälsoriskerna skilsmässa för med sig. Å det är ju en poäng.

Dreaming while you sleep

Det här med sömn är inte så enkelt.
Av 6000 som svarade på en undersökning i Storbritannien om sina sömnvanor hade 2/3-delar stora sömnproblem. Nu finns det en brist i urvalet som gör att extra många av de som upplever sömnproblem svarat, men det finns fler rapporter som visar att sömnproblemen ökat, i Storbritannien och i Sverige.

Från 40-årsåldern ökar problemen, och allt fler sover sämre, vilket kan bero på att sömnproblem anrikas. Om man har problem länge blir dom svårare och dessutom mer komplicerade att rätta till. De som är över 60 och har sömnproblem använder också mest mediciner mot sina sömnstörningar enligt undersökningen.

Eftersom det här är en potentiellt stor marknad för läkemedelstillverkarna finns det också mycket forskning kring mediciner. Kanske kan kognitiv terapi också hjälpa, särskilt om det är insomningen som är problematisk.

Just hanging out in deeper space

Under namnet Stereo har Nasa skickat iväg två identiska farkoster, flygande observatorier, som just nu rör sig runt solen och kan ta heltäckande 3D bilder av solen.



En sak man upptäckt är att solen är arg. Eller kanske inte arg, men den är väldigt explosiv. Den skickar iväg enorma urladdningar, laddade partiklar som kan störa elektronik här på jorden. Observatorierna matar iväg realtidsbilder från hela solens yta så att man kan se vad som händer på solens yta när partiklarna frigörs. Att se helheten gör solen möjlig att förstå.

"You can't really look at a little bit of the sun and hope to understand how it works, any more than you can look at a little bit of the brain and know how it works. You need the big picture," säger en brittisk forskare med ansvar för några av kamerorna ombord. Det stämmer väl för en del annat också.

Ni kan också läsa om upptäckterna här, hos the Guardian.

Money changes everything

För lite mer än ett år sedan ändrade amerikanska motsvarigheten till Socialstyrelsen sina rekommendationer om mammografiundersökningar. Man skulla börja screena senare, och med större intervaller. Detta trots att bröstcancer är den näst vanligaste medicinska dödsorsaken bland amerikanska kvinnor. Orsakerna är till stor del ekonomiska, i och med privatiseringen har kostnaden för amerikansk sjukvård ökat, men det finns också en medicinsk orsak. Är du ung är det svårare att se tumörer genom en mammografiundersökning, andra metoder är mer effektiva.



Men ändringen i rekommendationen får nu kritik, den var för omfattande och åldern höjdes för högt. Även kvinnor som skulle ha nytta av mammografi stängs nu ute. American cancer association hör till de tyngsta kritikerna och i väntan på att nya studier bekräftar kritiken står myndigheterna fast vid sina nya rekommendationer. Och kvinnor dör.

I started a joke

Okej, det här är bara för roligt. I förra inlägget skrev jag om fotbollsspelare i NFL som har ont. Nu har NY Times skrivit om publik som har ont.

Det kallas för F.A.N - Football Attention Neurosis. Jag gillar att även NYT kan roa sig med humoristiska texter så här dagen innan Super Bowl går av stapeln:

In the final minutes of the game, be forewarned: Many patients will move beyond the reach of therapy.

Kul engelsk text om hur svårt det är att vara sportintresserad.

Kill the pain

På söndag är det dags för finalen i amerikanska NFL, den kallas också Super Bowl. Om du någonsin sett amerikansk fotboll vet du att det kan gå rätt våldsamt till.

Det är alltså ingen särskild överraskning att fotbollsspelarna har rätt ont. Mer ont än säg andra amerikaner. Och nu finns det en studie som bekräftar att spelarna också använder mer smärtstillande än medelamerikanen.

644 före detta spelare fick beskriva sina liv, ur ett hälsoperspektiv, och 71 procent visar sig ha använt opiater för att hantera sina smärtor, 7 procent var fortfarande fast i ett missbruk. Om man lägger till att 55 procent av spelarna i undersökningen angav en skada som orsak att dom slutade spela så är resultatet kanske det väntade.

Forskningen betalades delvis av tv-kanalen ESPN, som är en sportkanal. Däremot sänder dom inte finalen, det gör FOX.